Den 16 mars 2013 trädde bestämmelser som motverkar långa betalningstider i kommersiella förhållanden. Dessa bestämmelser infördes bland annat i Räntelagen. Bestämmelsernas syfte är att motverka oskäliga betalningsvillkor och dröjsmålsräntor inom näringslivet. Mer än två år har gått sedan bestämmelserna infördes men fortfarande förekommer det att upphandlande myndigheter och enheter ställer betalningsvillkor som är i strid med regelverket.
Den viktigaste regeländringen innebar att en faktura, om inget annat avtalats, ska betalas inom 30 dagar. Om gäldenären är en myndighet eller ett offentligt organ är bestämmelsen tvingande och kan då inte avtalas bort. Om gäldenären däremot är en privata näringsidkare eller utgör ett offentligt organ som inte omfattas av definitionen upphandlande myndighet får parterna förhandla om längre betalningstid.
Bestämmelserna om effektiv betalning är endast tvingande för upphandlande myndigheter. Detta innebär att offentliga styrda organ, som inte utgör upphandlande myndigheter, och som tillgodoser ett behov av industriell eller kommersiell karaktär inte omfattas av de tvingande bestämmelserna. Detta går att utläsa av proposition 2012/13:36, Snabbare betalningar. Motsvarande avgränsning framkommer även av definitionen av begreppet myndighet i direktivet 2011/7/EU om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner, jämför Artikel 2.2.
Vid det fall då det är möjligt att avtala om längre betalningsvillkor krävs dock ett uttryckligt godkännande från borgenären om gäldenären föreslår en annan betalningstid än de gängse 30 dagarna. Detta innebär att ett generellt godkännande av standardiserade avtalsvillkor i en offentlig upphandling inte är tillräckligt för att uppfylla lagkravet på ett uttryckligt godkännande. Istället ska leverantören uppmanas att själv föreslå längre betalningsperiod eller på annat sätt lämna ett uttryckligt godkännande för acceptans av längre betalningsvillkor än 30 dagar.
Det förekommer ibland att upphandlande myndigheter och enheter använder sig av standardvillkor som anger längre betalningsvillkor än 30 dagar. Vid sådana situationer är dessa betalningsvillkor utan verkan mot borgenären i den mån det inskränker borgenärens rätt till betalning enligt bestämmelserna i räntelagen.
Myndigheter och enheter bör därför vara försiktiga vid tillämpning av betalningsvillkor som begränsar leverantörers möjlighet till snabba betalningar. Risken är att dessa klausuler anses vara ogiltiga i avtalsrelationen.
September 2015
Jur. Kand. Amar Al-Djaber